Efter dagens katastrof så kan det fan inte hända mer snart... Är så trött på att hela tiden ducka, väja och avvärja katastrofer. Det står mig upp i halsen! Jag orkar inte mer nu! Ångesten har rotat sig djupt nu och verkar ha planerat att stanna...
Vill inte gå utanför dörren, mitt hem är min borg. Här finns mina barn-allt jag bryr mig om och behöver. ALLT precis ALLT känns bara jobbigt och ouppnåeligt. Varför ska man kämpa sig upp när allt raserats innan man ens kommit halvvägs?!

Mitt liv kan bäst beskrivas med den gamla dikten.

Mina ögon kan glittra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...

Mästare på fasader och olika masker -absolut. Stark och modig -på ytan. Livrädd -HELA tiden....

GAME OVER